I valde Gotlands Teater

Första gången jag träffade Rockpojken var i slutet på 80-talet, en vedervärdig typ med ett vedervärdigt språk och katastrofala åsikter. Politiskt korrekt var det minsta han var.

Vi ville då ge våra 400 högstadieelever (ja då hette det faktiskt så) något att tänka på och hade lockats av att pjäsen tog upp den eviga frågan om språkets förfall. Det var något som vi verkligen tyckte borde diskuteras med eleverna. Anders Peedu och Gotlands Teater gjorde en fantastisk föreställning: eleverna satt mållösa liksom lärarna på skolan.

Mest mållös var jag som ganska nytillträdd rektor och som beställare av föreställningen, eftersom jag dessutom visste att om några timmar senare en föräldraföreställning skulle spelas. Detta utspelades i en aula i schartauanernas rike. Sådana ord hade aldrig tidigare yttrats i den ärevördiga aulan, och i vart fall hade ingen fått betalt för att säga dem.

Men jag oroade mig i onödan. Gotlands Teater vet vad den gör och vi fick givande diskussioner med elever och föräldrar. Alla hade nåtts av budskapet: Att behärska språket, att kunna nyansera sig, är en livsnödvändighet, såvida man inte vill stanna kvar på neandertalsstadiet och tror att man når framgång i livet med ett brölande öhh !!!

Under åren har vi engagerat Gotlands Teater och Anders Peedu många gånger. Meningsfulla diskussioner med eleverna om innehållet i Gotlands Teaters olika pjäser följde alltid.

Under våren 2007 drev vår skola ett projekt om attityder, såväl språkliga som elevers förhållningssätt. Vi kände att vi skulle avsluta arbetet med en föreläsare utifrån. Vi valde mellan en jämställdhetskonsult, två föreläsare om ungdomars attityder och Rockpojken.

Vi valde Gotlands Teater och Anders Peedu!

Efter föreställningen diskuterade Anders med skolår 8 om språk och umgängessätt mellan tonåringar. Det blev en njutbar och underhållande holmgång med de hormonstinna ungtupparna, som trodde att de kunde komma någon vart med sina vanliga fördomar och plattityder. De förstod snart att här gällde det att börja reflektera och vässa argumenten, om de skulle få med sig den vanliga hejarklacken.

Tupparna såg snart att slaget var förlorat, klacken svek dem och de annars så tysta flickorna vågade sig fram och det blev en diskussion som ledde framåt.

– Jag bara njöt, sa religionsfröken efteråt. Han var värd vartenda öre.

Anders Peedu och Gotlands Teater drivs av en övertygelse att det trots allt går att göra den här världen lite bättre. Droppen urholkar tydligen fortfarande stenen.

Peter Birksten
rektor